Sri Lanka 2008 del 8

13 januari: En elefantastisk dag…

Vaknade vid 5.30 och gick upp och morsade på mina kompisar på balkongräcket; två makaker. DET känns exotiskt! Det står tydligt utmärkt på fönstren att de alltid måste hållas stängda, annars får man rummet genomsökt av kanske inte helt välkomna gäster!

Jag startade dagen med en promenad runt insjön vid Tandtemplet. Fick duga i brist på Årstaviken! Det finns en del skillnader, en är till exempel antalet checkpoints. Det är ett återkommande tema även när man tar sig runt med bil. Före och efter varje by finns kontrollplatser med tungt beväpnad militär och polis. Man kan inte undgå att bli påmind om det som fortfarande pågår i landet.

Jag lyxade till det med frukost på rummet. Lassi, te, färsk frukt och pannkaka. Jag slängde snabbt ut fem pannkakor till aporna för att undvika okynnesätning. Vilken känsla att sitta där och insupa en vidunderlig, och veta att jag faktiskt har en hel, spännande dag kvar!

Det första stoppet för dagen blev flygande hundar. Jag hörde ljudet vid insjön och hoppade av bilen direkt. I träden hängde de i klasar, riktiga bjässar. Då och då tog de sig en flygtur över vattnet. Läckert!

Chamal och jag diskuterade om det skulle bli Botanical garden eller Spice garden som skulle få ett besök. Den botaniska är vida känd, men jag trodde kryddträdgården låg mer i min intressesfär. Det visade sig besannat. Vi tog sikte på byn Mawanella. Där mötte vi den sympatiske och mycket kunnige ayurvediske läkaren dr Nandana, som skulle bli min guide. Förutom sina sex år på college hade han genomfört ett sexårigt forskningsprojekt med studenter vilket handlade just om kryddornas läkande kraft. Mannen i fråga var också en försäljare av rang (utan att egentligen påstå att jag skulle köpa något. Så ska det gå till!). Samtliga växter vi stannade vid hade nämligen sin egen produkt i shoppen, och det handlade om ett brett spektra av användningsområden, allt från skönhetsvård till allvarligare hälsoproblem. Men det var intressant. Här följer ett litet smakprov:

-Kanelolja mot migrän

-Pulver av nejlikans blomma för vitare tänder

-Kanel/ingefära/neljikate med vanilj är en ”naturlig Red Bull”

-Sandelträolja med aloevera och jojoba mot alla sorters

hudproblem

-Kardemumma mot stress och åksjuka

-Muskotmöt mot diarré (men bara en nypa, en hel nöt dör man av)

I demonstrationen ingick massage. (Dr Nandana var riktigt duktig, hela första året på college åtgår till massageutbildning). Ja, sedan var det bara att vingla upp till shoppen och öppna plånboken, igen! Ska testa några produkter, ska bli spännande.

Vår allra sista anhalt på rundturen var den som jag nog sett fram emot allra mest, nämligen besöket på Elephant Orphanage i Pinnewala. Vi anlände kl. 13, lagom till att kalvarna skulle få di med flaska. Där fanns bland annat två ungar på 8 resp. 12 månader. som alldeles nyligen kommit från en nationalpark där de upphittats, föräldralösa. Det är svårt att säga vad som hänt med mamman. Hon kan ha blivit skrämd av något och flytt utan att ungen hunnit med. När hon sedan kommer tillbaka är ungen borta. Här får de ett nytt tryggt hem. Efter att beskådat matningen gick jag vidare ut i hagen. Här fanns ett femtiotal elefanter som för ett ovant öga tycktes ströva fritt bland publiken. Men det fanns också ett stort antal mahouther som hade fullständig koll. Skötarna fick i hagen möjlighet till lite bonus på lönen tack vare alla turister som ville låta sig fotas med en, eller flera, elefanter.

I ett hörn av hagen stod en jättehanne, en tusker med fantastiska betar. Vad som dock inte var lika fantastiskt med situationen var att han var blind efter sitt möte med tjuvskyttar. Han hade också flera andra skador, och hade varit svårt sjuk, rasat i vikt från sju till sex ton. Efter ömsint omvårdnad på centret verkade nu läget vara under kontroll. En av korna hoppade fram på tre ben, det fjärde var stympat av en landmina som hon trampat på i en nationalpark norröver. Idag finns närmare 90 elefanter i Orphanage, alla med sin speciella historia. Det behöver inte ligga något tragiskt bakom, en del har fötts på centret. Man placerar också ut elefanter, många kommer till tempel. Där krävs elefanter för att riterna ska kunna utföras sfter grannlaga manér. De får med sig sin privata mahouth. Min förhoppning är att de har en rörelsefrihet även där.

Klockan 14 inträffade dagens höjdpunkt för elefanterna (misstänker jag). Då var det dags att gå (springa) ned till floden och bada. Vilken upplevelse det var att stå uppflugen på en veranda och bevittna scenen då ett sextiotal uppspelta elefanter tar sig förbi förbi som en grå, livlig massa med ett dopp i sikte. Spännande också att iaktta mahouthernas arbete. Inget lämnades till slumpen, blev det oordning i leden utgick direkt en tillrättavisning. Flodbadet såg väldigt rofyllt ut.

Redan i Sverige hade jag printat ut information om elefanterna och centret från deras egen hemsida. Jag visade det för en mahouth, Sampath, som genast blev intresserad. Detta hade han uppenbarligen inte sett tidigare. Vi stod och småpratade, han förmedlade mycket av det jag skriver ned här. Sampath hade jobbat med elefanterna i 12 år och var nu chefskötare i stallet, han hade bland annat de uppstallade tjurarna som gått in i musth (en slags brunst, i det tillståndet blir tjurarna mycket svårkontrollerade och kan inte vistas lösa). Hans kärleksfulla inställning till elefanterna var tydlig, man jobbar nog inte här utan den speciella känslan för djuren. Vi fick bra kontakt, och utbytte mejladresser. Kul!

Efter det lyckade besöket var det egentligen bara en sak som fattades. Utanför Orphanage fanns goda möjligheter till shopping. Jag hittade en rejäl läderbag med elefantmotiv som skulle lösa mina problem med skrymmande handbagage kontra för liten ryggsäck.

På vår väg mot dagens slutdestination Negombo, passerade vi Cachewnut Cachewgama, en by vars levebröd är just cachewnötodling. Längs hela vägsträckan satt försäljare av denna min favoritnöt. Vi stannade till och jag kunde konstatera att förpackningarna var föredömligt små. Hade försäljarna måhända influerats av Fredrik Paulun som rekommenderar en handfull som mellanmål? Säkerligen inte, men de visste hur en nöt skulle smaka! Jag tog inga risker beträffande min karaktär utan nöjde mig med detta smakprov.

I Negombo fick jag möjlighet till en ”mjuk övergång” till svenska språket. John Perrera, som förestod vårt hotell, hade nämligen bott 25 år i Stockholm innan han för några år sedan flyttade tillbaka. I Sverige hade han bland annat jobbat åt Jambo Tours med researrangemang till Sri Lanka. För fem år sedan var det ett tillfälligt fredstillstånd, och turismen började blomma. Han hade fullbelagt på sitt hotell, och ledde rundturer i landet. Turisterna var många, inte minst svenskar. Detta tillstånd varade ungefär ett år, innan freden bröt samman. Sedan dess har turisttillströmningen till landet legat kring nollstrecket. Ganska naturligt då inga resor arrangeras. Nuförtiden satsar John på den interna turismen, fester och luncher. Och längtar efter fred.

14 januari: En resa tar slut (en annan ska snart börja)

Sitter på planet till Frankfurt efter mellanlandning i Dubai. Resan tar sju timmar, alltså goda utsikter att avsluta dagboken. Såtillvida att samma laddningsfaciliteter erbjuds här som på den tidigare flighten. Stod större delen av resan och skrev vid kabinpersonalen avdelning, där jag kunde ladda datorn. Praktiskt!

Efter en ganska orolig sömn, hellre resfeber än denguefeber, var det i morse dags att lägga sista handen vid packningen. Efter att ha tillbringat ett par timmar under gårdagskvällen med utsållning och planering hade jag nu en resväska som vägde 25 kg. Jag själv kommer med råge att kompensera min viktreducering genom att vara påpälsad som inför en resa till..ja, Sverige, samt bära böcker i princip samtliga fickor. Handbagagets vikt vill jag inte tänka på. Och det ville inte mannen i gaten heller, tack och lov!

Sedan dansuppträdandet i Kandy har jag gått och stött och blött det här med mask. Kanske borde man ändå passa på att skydda sig mot allt för en relativt billig penning. Så när jag i flygplatsens souvenirshopp hittade den coola Kobramasken med just de egenskaper jag önskade var jag inte sen att slå till!

Resan närmar sig sitt slut; tid för summering. Att kosan styrdes mot Dalmanuta var slumpartat, jag tittade lite extra på en typ av mejl som jag inte brukar ägna så mycket omsorg. Jag hade flera andra spännande resealternativ på gång men satsade på det som erbjöd återhämtning och en möjlighet att sköta, och rå om sig själv lite. I det skedet jag tog beslutet misstänkte jag att hösten skulle bli intensiv, och jag ville inte sätta mig i samma situation som inför Indienresan. Med facit i hand var det rätt tänkt. På Dalmanuta blev jag mycket väl omhändertagen och fick prova det jag var nyfiken på, en panchakarma. Dock kunde jag känna lite av åkomman hemifrån; i och med min profession och i det här fallet svensk regim kände jag mig ibland lite väl involverad med personalen och verksamheten. Jag ville ju bara vara en vanlig gäst och klient. Självklart har jag själv ett visst ansvar för detta.

Någonting som diskuterades på Dalmanuta men inte alls på Poovar var moderna västerländska kostteorier i kombination med ayurveda. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tycker det är bra eller dåligt, man vill ju att tankegångarna ska vara så ursprungliga som möjligt. Därför gillar jag att pulsdiagnostiken finns med här. Men självklart måste systemet anpassas något till västliga förhållanden om det ska utövas där. Det har ju hänt en del sedan vedaskrifternas tillkomst för tusentals år sedan.

Som jag skrev tidigare kommer jag inte att promota Dalmanuta eller ayurveda som metod mer än jag gjort här, däremot uppmuntrar jag alla nyfikna att ta reda på mer och kanske prova en konsultation eller behandling. Man kan som jag vara nyfiken på andra kulturers medicinska traditioner och samtidigt vara västligt orienterad. Jag fick veta av doktor Chandrika att det finns en klinik i Hallunda som drivs av en Sri Lankesisk läkare. Det som dock lockar mig mest är helhetsupplevelsen på ett spa där man kan inte smita iväg någonstans och får allt serverat!

Jag hoppas verkligen på ljusare tider för Dalmanuta, som är en liten klenod i sig, med jättepotential. Men självklart måste det till gäster för att stället ska kunna växa och utvecklas. Orkar man vänta till fredstid och på lite gynnsammare världsfinanser lär det vända!

De minnesbilder som lämnat starkast spår från resan är faktiskt från rundturen, båda elefantanknutna. Tjuren som lättjefullt dök i nationalparken, och en jätteklunga elefanter i rask takt på väg mot den hägrande floden i Pinnewala. Det var ögongodis för ”nypanchakarmad” Lisa!