Måndag
Efter en lång mycket slö och het söndag vid poolen var det nu dags att ta sig till Marockos äldsta stad, Marrakesh. Den som jag, i ett slag rosa österländskt skimmer, främst associerat till när jag tänkt på Marocko. Jag var på vippen att välja Vings trygga följ skylten resa, men valde en lokal aktör för att ge resan ett litet moment av oförutsägbarhet.

Arrangören visade sig dock vara av den pålitliga sorten, så 07 satt jag i en minibuss tillsammans med ett belgiskt par och fyra holländska unga tjejer. Vår sympatiske guide Adile (som fortfarande bar beduinoutfiten från guidningen dagen innan, ”Small Sahara”) hade fullt upp att reda ut en osämja mellan dessa tjejer som högljutt deklarerade att de bara var intresserade av ”the souk”, alltså marknaden, och det belgiska paret som hade andra planer för sin resa. Själva lutade vi oss tillbaka nöjda med faktumet att vår vistelse skulle vara hela två dagar. Samt med den strålande utsikten över Atlasbergen, den bergskedja som skär igenom området mellan Marocko och Sahara och utgör sista utposten av odlingsbar mark. Högsta toppen är 4167 meter, och ur bergen utvinns silver, guld och koppar.

Vi passerade också både oliv- och arganträd. Vid ett stopp kunde vi detaljstudera det sistnämnda med sin frukt som slutligen ger upphov till en mandel var ur arganoljan utvinns. (Frukten uppskattas av getter som man kan se klättra upp i trädet. De spottar ut kärnan som kan tas tillvara av en herde som i sin tur knäcker nöten och tar till vara på mandeln). Bussen stannade på en rastplats, i ärlighetens namn mer likt ett sopberg. Där stod dock just ett sådant träd. Jag uttryckte mitt intresse och Adile försvann snabbt likt en bergsget in i skogsområdet. Efter en stund var han tillbaka med frukt- skal- och mandelprover, se bild. Nu är det bara själva oljan som saknas, känner jag mig själv rätt så finns den i packningen på hemresan.

Väl i Marrakesh klev vår lokale guide på bussen. Till skillnad från Adile pratade han perfekt engelska och höll definitivt inte samma låga profil. Han deklarerade att han var den främsta guiden i Marocko, hade gått på amerikanskt universitet och den senaste han guidade var Jennifer Aniston. Rätt så stöddig attityd. Men likt en argannöt fanns det godsaker under skalet,  han besatt verkligen stora kunskaper om sin stads sevärdheter och var helt klart en stolt Marrakeshbo.

Vårt första stopp var Jardine de Majorelle, en berömd trädgård beskyddad av Yves St Laurent. Enligt beskrivningen skulle den vara något i särklass. Förmodligen fanns här något att upptäcka som vi missade, insåg inte riktigt dess storhet. Men – det kanske är svårt att uppleva det totala lugnet och magin när man springer igenom trädgården på 20 minuter..

Vidare till monument där verkligen historiens vingslag ven runt öronen. Vår guide plockade två sevärdheter från listan för att fylla den kulturella semesterkvoten.

Vi började med Medersa Ben Youssef som en gång fungerade som elituniversitet för blivande militärer, politiker etc. Palatset är från 1100-t och har fantastiska ornament i cederträ, utskuren marmor och andra utsmyckningar. Det vara bara att låtsa sig imponeras av arkitekturen.
Vi fortsatte med Palais Bahia, som visir Bou Ahmed lät bygga på 1890-talet. En inte blygsam boning för honom, hans fyra fruar och 24 konkubiner. Det fanns inga ursprungliga möbler men däremot noderna installationer, som enligt guiden på ett hädiskt sätt bröt av mot palatsets ståtliga inkråm. Marockanerna har dock generellt sett en skön känsla för humor, så även han drog på munnen när vi kom in i rummet där konstnären byggt upp en inredning som matchade storleken på rummet (se bild).

Hade det varit tillåtet att besöka moskéer hade det säkert blivit ett besök i den väldiga ”La Koutoubia” (”Booksellers mosque”). Nu fick vi betrakta den på håll, perfekt landmärke när man irrade på marknaden intill. Apropå islam så passade vi på att fråga våra guider (muslimska män) lite om kvinnans ställning i Marocko. Samstämmigt hävdade de att den är riktigt bra. Kvinnan har mycket att säga till om i hemmet, är frigjord etc. Det är ju omöjligt att döma av enbart det man ser, men många unga tjejer verkar helt klart västerländskt influerade sin klädsel. Inte alla bär slöja, om det nu är ett mått på självständighet. Lagarna om månggifte justerades 2001, innan dess stod det i princip vilken man som helst fritt att ta obegränsat antal fruar. Idag är det tillåtet, men man ska ha fog för det ekonomiskt. Självklart är det vi ser i storstäderna inte riktigt i överensstämmelse med vad som gäller för en nomad i en bergsby.

Vår guide släppte av mig vid 16-tiden på torget Place Jemaa el Fnaa, Gycklarnas torg, som på dagen hyser försäljare men på kvällskvisten byter skepnad till världens störst utomhusrestaurang. Matstånd med kulinariska men enkla anrättningar varvat med underhållare, spådamer, ormtjusare med fler. Jag kände mig hungrig och kryssade mellan stånden till jag hamnade på en av terrassrestaurangerna. Det blev mmmmyntaté och marockanska bakverk, en tallrik med 6 söta små skapelser svåra att motstå. Allt med utsikt över et myllrande folklivet.

Sen tog jag mig ner på torget för att undersöka utbudet. Marockanerna flockades speciellt runt stånden som erbjöd fårhjärna. Fårskallarna låg uppradade på bordet, och jag gjorde dem sällskap, fingrandes på mina Immodium i fickan. En tallrik med något som påminde om lammgryta placerades framför mig. Hjärntestet utföll till förnöjsamhet, anrättningen smakade som en sedvanlig köttgryta, toppad med grå substans.. Antar att deras kryddblandning kan göra underverk med det mesta. Dock har maten jag hittills intagit inte varit speciellt hårt kryddad, pepparkaren har fått användas flitigt.

Nästa matstånd erbjöd nyfriterade calamari, en oidentifierad firre och aubergineröra. Jag lät mig väl smaka, igen. Personalen använde inga verktyg och jag såg att fisken som inte åts upp hamnade på nästa fat. Men, detta skriver jag ett par dagar senare, och Immodiumkartan är ännu obruten. Och maten smakade strålande! Så var också priset. Mätt och belåten kände jag mig redo att ta en första varv runt The Souk, marknaden som i Marrakesh är gigantisk.

Mina shopaholictendenser  är inte att förringa, så här gällde  de att hålla i plånboken. Ett besök i marknadens irrgångar är överrumplande på mer än ett sätt. Samtidigt som du blir inkastad i en liten butik så måste du vara beredd att slänga dig åt  sidan. Mopedisterna kör slalom mellan besökarna i de smala gångarna, i ganska så högt tempo.

 

Vidare till del 4